Jag måste till en början chockera släkt och vänner med erkännandet att jag skriver texter bättre på finska än svenska. En orsak är att finska språket tillåter skildring av t.ex. känslor med färre ord än jag förmår på mitt modersmål svenska. Mest häpen är jag själv, för att jag läser i allmänhet endast svenskspåkiga böcker. Kanske det i grund och botten beror på vad som finns i mitt undermedvetna? Eftersom jag alltid har varit s.k. mammas flicka och tillsammans med henne gick vi ofta mycket djupgående diskussioner om bl.a. känslor och livets gång. Otroligt hur människans undermedvetna arbetar, är ständigt igång, orden finns till förfogande fortare än blixten.
Finska är ett brett språk med många möjligheter, precis som engelska som också hör till mina favoritspråk. Tänk på alla romantiska filmer med legendariska uttryck som vi har adopterat, såsom ”take care”, ta hand om dig själv och hur skönt är det inte med ”I love you”, ”I miss you”. Vackra meningsfulla uttryck. Går inte ens in på italienska, min själs fosterlands språk, som jag innan pensionsåldern borde lära mig. (Har den drömmen att jag vistas mycket i Italien när jag blir en glad pensionär). Jag har två gånger börjat läsa italienska i MI, men tredje gången gilt; startar på nytt ”någon vacker dag”. På grund av olika projekter och livssituationer har jag varit illa tvungen att avbryta båda gångerna.
Trots denna häpnadsväckande åsikt om finskan som mitt bättre skrivspråk och som många tvåspråkiga dagligen skrivande informatörer nog delar med mig, kommer svenska språket ändå alltid att vara mitt eget språk, det som vi talade hemma och som jag tar till när jag blir upprörd och inte hittar tillräckligt effektfulla ord på finska, fast konversationen dittills har gått på finska. Mina barn vet mycket väl vad jag syftar på. Det låter tillgjort, men så är det inte. Det kan förlikas med fenomenet, att när vi blir äldre blir släkten plötsligt allt viktigare och vi börjar hålla kontakt med vänner från barndomen. De hör till vårt liv och är en del av vår historia.
Jag gissar att en viss fight om språk är väldigt vanligt, förutom bland finskspråkiga som inte tolerar svenska, men även i tvåspråkiga familjer. Av någon orsak döljer många tvåspråkiga sitt andra modersmål, finskan. Varför? Vi är ju finnar som talar svenska och som dessutom har en egen speciell och fin kultur som vi bör vara stolta över. Det är fråga om ett arv, en gåva. Det har sagts att finlandssvenskarna är mera familjeinriktade och sammansvetsade, har vackra och bestående traditioner, värden och respekt för föräldrar och äldre överhuvudtaget. Att uppföra sig väl poängteras aldrig för mycket, speciellt i denna tid då dokusopatrenden går het. Att förolämpa en människa i direkt tv-sändning, håna och gäcka, ger mig kalla kårar. Jag trycker på fjärrkontrollens off-knapp alla gånger. I facebook kan man också förnimma dolda negativa känslor som skrivs ner för att förolämpa en annan människa. Det kallas mobbning och har det inte ännu kriminaliserats, så borde det göras omedelbart. Det skulle med säkerhet stoppa onda cirklar och på långsikt ta kål på kommande livslånga traumor. Några modiga har nog dragit sina mobbare till rätten för skriverier på facebook. Den (ö)kände artisten Sakari Kuosmanen har fått stå inför rätten och godkänna sina i fyllan och villan-alster. Knepiga saker och man kan bara hoppas att mobbarna tar åt sig.
Vi som kommer från en tvåspråkig familj har fått ett bonusspråk helt gratis! Hos oss pratade mamma finska och pappa svenska. Under skoltiden blev svenskan hemspråket. Jag är mycket stolt över finlandssvenskheten och vårt språk, men kommer aldrig att tiga om att jag är lika finsk som svensk. Varför skulle jag det? När jag hör någon säga irriterat åt mig, ”prata svenska” får jag fnatten. Jag själv väljer vilket språk jag talar. Det har man ju rätt till i ett fritt land, här var vi inte bråkar om religion, men destovärre nog om svenska språkets status. I samma veva är det är på tid att i vissa umgängeskretsar slopa tanken om ”svenskatalande bättre folk”. Båda inhemska språken bör vara jämnställda. Inte ett över det andra. Mycket barnsligt med språkkrig och det tycks bli bara värre. Det är naturligt att tala det språk som den vi diskuterar med föredrar. För en tvåspråkig utgör det ingen skillnad och det andra språket försämrar ingen. En sådan känsla skulle tyda att jag skämdes för finska språkets andel i vår familj, som om jag skulle skämmas för min mammas ursprung? Hon, vår blomma, som var det bästa i vårt till början fattiga hem. Hon fick det anspråkslösa att blomstra upp. Med ett städiver utan like hölls hemmet bonat och prydligt fast vi var sex barn som busade och sprang in och ut. Hon med sin sykunnighet och flitighet klädde familjen i vackra och rena kläder. Vårt hem doftade nybakat, hon var en bra husmor och bjöd på en gästfrihet som släkt och vänner fick njuta av så länge hon var frisk. Vi hade aldrig skåpet tomt, det fanns alltid mat och av nästan ingenting trollade hon smakliga måltider på nolltid. Ett rum och kök, men kärlek som svämmade över.
Är gästfriheten och att dela med sig månne en tradition som håller på att försvinna ur tiden med veteranerna? De som ingenting hade, delade med sig av det lilla. Välfärdsfinlands barn är tyvärr bortskämda med märkeskläder i en hamburgar- och cociskultur, IPads och mobiltelefoner, vars egenskaper snart överstiger det mest fantasifulla, plus att de inte delar med sig. Ska akta mig för att inte dra alla över en kam, det finns säkert lika många generösa som självcentrerade människor.
Alla har vi våra vanor, språk, hem och historia. Det är onödigt att hela tiden göra nummer av språket då det finns viktigare ämnen att fokusera på. Speciellt nu när freden är hotad, människoliv offras för stolthet, dumhet och storhetssinne. Endast i fall att svenska språket systematiskt utplånas från Finland, då ställer jag nog upp till barrikaderna. Det finns utlåtanden som tyder på detta. Ämnet tas till diskussion med jämna mellanrum. Det är nog väsentligt att tala svenska med sina barn- och barnbarn och på detta sättet fortplanta språk- och kulturarven.
Det är synd och nästan kriminellt att slopa den svenska språkundervisningen i Finlands skolor. Kortsiktigt, stort misstag och en björntjänst till kommande generationer. Vem försämras av språkkunskaper? Det vore en bra sak att veta. Jag tror att ingen kan svara på den frågan. Eller det finns bara ett svar: Ingen.
På klotet finns enligt Wikipedia cirka sju miljarder människor. Från ovan sett är vi alla små små kryp. Stora kan vi bli endast med humana principer och tankesätt, t.ex. hur vi bemöter varandra. Oberoende hudfärg, könsinriktning eller språk. Vi sitter ju i samma båt!
Till sist, jag har för länge sedan slopat tankesättet att mina tankar och funderingar skulle vara de finurligaste och vettigaste. Det är bra att stå bakom sina åsikter, men allvetare har jag fått nog av. Det går att byta åsikt och man kan bekänna sina felaktiga åsikter om ett sådant tillfälle uppstår. Det är närmast att vara ärlig mot sig själv, för sig själv kan man inte bedra. Hur svårt är det att säga: förlåt, jag hade fel, du har rätt?